Jag och YOHIO går igenom korridoren, hand i hand. Korridoren är smal och det är många elever där. YOHIO slänger en blick till mig och ler. Jag ler tillbaka men plötsligt börjar jag bli yr. Min blick söker sig framåt igen så att jag kan hålla balansen bättre. Men när min blick åter igen är rakt fram är allt inte som det ska. Alla elever tittar på mig. Deras ögon är röda. De börjar snart rinna något rött ner för deras kinder. Blod skulle jag gissa. Jag stannade tvärt och YOHIO stannade också. Hans blick frågar mig om vad som händer men jag ignorerar den bara. Jag får en känsla av att jag måste kolla på mina händer, så jag tittar på dem. När jag tittar på dem ser jag att de är täckta i blod. Mitt hjärta börjar slå snabbare och snabbare. Snart tar yrseln över och jag faller ner mot marken. Jag känner en smärta djupt inom mig. Hat. Det är allt hat som finns inom mig.

Medan jag är avsvimmad har jag en massa konstiga drömmar. Alla är de hemskare än den andra, den jag hade imorse. Snälla, väck mig någon, ta mig härifrån! Jag vill inte se något mer. Om jag inte får vakna, kan jag åtminstone inte få se en bra dröm? Snälla.

Någonstans inom mig börjar ett skrik utvecklas. Skriket bubblar sakta uppåt och snart når det ytan.

 

  - Väck mig! skriker jag. Sedan kan jag äntligen öppna mina ögon. Inga fler drömmar. Jag ligger i en vit säng. Rummet jag ligger i är inte så stort och ganska mörkt. Det finns inga fönster. Jag känner igen rummet som skolans vilorum. Bredvid mig sitter YOHIO och tittar oroligt på mig. Jag andas snabbt och rossligt.

 

   - Felicity? frågar YOHIO. Jag tittar på honom och brister sedan ut i gråt. Han ser förvånad ut till en början. Sedan böjer han sig ner över mig och kramar om mig.

 

   - Vad händer med mig? piper jag. Han släppar mig och tar min hand istället.

 

   - Jag vet inte, svarar han. Han för min hand till sitt ansikte och lägger den på sin kind. Hans hand låg ovanpå min. Mina tårar börjar ta slut och jag ligger bara och snyftar ett tag. Sedan känner jag något vått på min hand som ligger på YOHIOs kind. Jag tittar på den, rädd för att det ska vara blodet igen. Men det är det inte. YOHIO gråter.

 

   - Jag blev så orolig, viskar han. Jag slutar snyfta och lägger min lediga hand på hans som ligger knyten i hans knä. Han knyter sina fingrar runt mina och så sitter vi. Länge.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Som ni ser.... Det här blir liksom inte någon sammanhängande novell.

Det var meningen att den skulle bli det, men det blev inte så. :c

Vi kan väl säga att det är minnen från tiden då Felicity och YOHIO var tillsammans. c:

Nåja. Det blir som det blir. Låten är på hälften nu (jag hoppar över refrängerna och tar dem sist/nästsist)!

Hoppas ni gillade den här versen! Har ni några gissningar än så länge? Avslöja dem inte för någon annan isåfall! ^-^