Förra gången i Evolving MADness ~

Felicity kommer fram till mig, som sitter omtumlad på marken. Hon försöker kväva sitt skratt men lyckas inte så bra. Sedan räcker hon ut en hand för att hjälpa mig upp.

-Tack så mycket för att du varnade mig för lyckstolpen, säger jag och gnuggar mig i pannan. Jag tar hennes hand och drar mig upp på fötter igen. Hon fnissar.

"Pratar inte, kommer du inte ihåg det?" Skriver hon. Jag nickar.

-Jo, men du kunde väl ha pekat eller något, svarar jag. Hon ler och börjar skriva igen.

"Ska jag vara ärlig, så såg jag den inte förrän du krockade med den." Jag räckte ut tungan åt henne igen och så började vi gå mot skolan igen.

Felicitys POV

Vi är äntligen framme på skolan med fem minuter tillgodo.

"Tack för att du gick med mig."

-Vi skulle ju ändå hit båda två, svarar SEIKE.

Han sätter på katedern och väntar på att vår ordinarie lärare ska komma och presentera honom för oss.

Jag går och sätter mig i en bänk längst bak i klassrummet och börjar ta fram min sångtextbok för att fortsätta skriva på min låt. Det är en låt som jag ska sjunga på skolavslutningen. Alla elever i första och andra året på gymnasiet är tvungna att göra något på skolavslutningen.

Folk runtomkring mig pratar och skrattar, men inte med mig. Jag har alltid varit utfryst av alla för att de inte vill vara med den konstiga tjejen som inte pratar. Plötsligt hör jag en röst från bänken framför mig.

-Känner du honom eller? Frågar rösten. Jag tittar upp och ser en smal tjej med rosa hår, blek hy och blåa ögon titta på mig. Hon var helt svartklädd. Jag tar fram mitt block och börjar skriva.

"Nej, det kan jag inte säga att jag gör, men vi träffades imorse och pratade lite. Hurså?"

-Du vet väl att han är typ jättekänd och skulle nog inte villa ha med sådana tjejer som du att göra, säger hon med ett hånflin på sina läppar. Jag tittar ner på mitt block och undrar om det är värt att svara.

-Och vad i helvete vet du om det? Hör jag en röst fråga henne. Hon vänder sig mot personen som frågar henne och jag tittar upp från blocket. Det är SEIKE.

-Åh, SEIKE! H-hej! J-jag bara.., börjar hon, men SEIKE avbryter henne.

-Hur vet du vilka personer jag vill vara med och inte? Morrar han åt henne. Klassen blir tyst. Blickarna vänds åt vårt håll.

-Jag har följt dig sedan ni startades och jag har aldrig sett att du umgås med sådana människor, svarar hon. SEIKE blir förbannad och slår sin knytnäve i hennes bänk. Innan någon av dem hinner säga något mer, går jag emellan och drar undan SEIKE.

-Snälla, SEIKE… sluta, säger jag ganska lågt. Min röst är ljus och lite hes eftersom att jag inte har använt den på flera år. Alla i klassen tappar hakan. De hade aldrig hört mig tala förut. SEIKE tittar förvånat på mig men nickar sedan.

-Ursäkta mig, säger han till tjejen som han hade skrikit på och går tillbaka till katedern och sätter sig på den. Han begraver sitt ansikte i sina händer. Jag går tillbaka till min bänk och sätter mig ner. Jag känner hur några tårar börjar komma, så jag tittar ner på mina ben.

”Jag har svikit far” är det ända som finns i mitt huvud. Jag talade, även fast han har sagt åt mig att inte göra det.