Förra gången i Evolving MADness ~

-Jag älskar dig, säger  jag när han släppt mig. Orden känns bra i min mun. SEIKE ler mot mig och pussar mig på kinden.

- Jag älskar dig också, svarar han.

 

 

Vi börjar gå hem till mig. SEIKE har bönat om att få följa med mig hem för att försäkra sig om att jag inte kommer till skada.

 

-Förlåt för det här. Allt är mitt fel. Om jag bara inte hade dragit in dig på toaletten.., säger SEIKE. Jag fnissar lite.

 

"Det gör inget. Annars skulle du och jag aldrig blivit tillsammans, eller hur?" Skriver jag. Han ler svagt.

 

-Nej, det förstås, mumlar han. Det ser fortfarande ut som att han oroar sig över något.

 

"Vad är du så orolig över?" Frågar jag på pappret. Han tittar upp på mig.

 

-Dig, svarar han. Jag tittar förvånat på honom. Ingen har någonsin oroat sig över mig. En varm känsla sprids i min kropp. Det här måste vara kärlek.

 

"Ingen har någonsin oroat sig över mig förut…" Han läser och tittar mig sedan i ögonen. Vi saktar ner våra steg så vi tillslut står stilla mitt emot varandra.

 

-Jag vill inte att du ska bli slagen av din mamma. Det gör ont i mig bara jag tänker på det.., säger SEIKE. Jag tittar ner på snön som ligger vit på marken. Snart är det jul. Jag undrar om jag och SEIKE kommer göra något då... Nej, hoppas inte på för mycket nu.

 

"Det finns inget vi kan göra åt det. Det är bara att stå ut. Om två år fyller jag arton. Då kan jag äntligen flytta hemifrån. Vi måste vänta till dess."  Han skakar svagt på huvudet.

 

-Snälla, låt mig ringa polisen. Det här är oacceptabelt, ber han. Jag spärrar upp ögonen och skakar på huvudet.

 

-Varför inte? Du skulle ha det så mycket bättre om hon inte fanns här! säger han. Jag skakar på huvudet.

 

"Jag älskar min mor! Och dessutom, vart skulle jag och Grace ta vägen?"

 

-Du skulle kunna bo hos mig! Grace… jag vet inte.., svarar han. Jag tittar anklagande på honom.

 

"Nej! Du får inte ringa polisen! Jag kan klara mig i två år till!" Skriver jag. Han suckar och nickar.

 

-Okej då, säger han. Vi fortsätter gå hem mot mig i tystnad. Sakta men säkert kommer vi fram till dörren. Jag slår koden och vi går in. Vi går upp för trapporna och när vi står utanför dörren tar SEIKE min hand. Jag pussar honom på kinden och knackar sedan på dörren.

 

-Kom in! kvittrar min mor. Jag lägger handen på handtaget och trycker ner det. Dörren glider upp och vi stiger in. Min mor kommer ut i hallen. Hennes blick mörknar när hon ser att det är jag. Jag stänger dörren bakom oss och ser hur min mors hand flyger ut mot mig. Mina ögon glider igen för att jag ska slippa se. Jag hör hur hennes hand träffar något men det är inte min kind. Mina ögon öppnas och jag ser att SEIKE står framför mig. Han står med armarna utsträckta som vingar framför mig. Hans huvud är vänt så att jag ser profilen av hans ansikte. Han har ögonen hårt stängda men jag tror jag ser något vått i ögonvrån. Min mor står bara och ser förvånat på honom.

 

-SEIKE.., säger jag tyst. Mors blick förflyttas till mig. Hon tittar hotfullt på mig. Jag bryr mig inte om blicken och går fram till SEIKE och kramar honom bakifrån. Han lägger sina armar runt mig och tittar bestämt på min mor.

 

-Jag tänker inte tillåta det här, säger han. Mor tittar överlägset på honom och fnyser.

 

-Och vem tror du att du är som kan komma och bestämma vad jag ska göra och inte göra? Frågar hon.

 

-Jag är hennes pojkvän, svarar SEIKE. Jag vet nog vad som kommer hända nu. Mor kommer slå honom och slita bort mig från hans sida. Sedan kommer hon jaga iväg honom och han kommer aldrig komma tillbaka. Jag har varit med om det här förut. Det är alltid samma sak.

 

-Gå härifrån och ta henne med dig då, säger mor till min förvåning. Jag tittar upp på henne. Hon pekar på mig. SEIKE nickar.

 

-Ja, det tänker jag göra, låt henne bara packa först, svarar han. Mitt hjärta hoppar över ett slag. En smärta sprider sig i min mage. Jag vill inte lämna mor. Hon är den enda i min familj kvar förutom Grace. SEIKE vänder sig om mot mig.

 

-Gå och packa, säger han åt mig. Jag skakade lätt på huvudet. Han suckar och drar sig ur mitt grepp. Han går mot mitt rum och mor ger honom en väska att packa i.

 

-Mor.., min röst låter liten och svag. Precis som jag känner mig.

 

-Vad är det? Fräser hon åt mig. Jag springer fram till henne och kramar henne.

 

-Jag älskar dig, säger jag medan tårarna rinner ner för mina kinder. Hon sliter sig ur mitt grepp. Hon höjer handen och slår mig över kinden.

 

-Förstår du ingenting? Jag hatar dig! Jag har alltid hatat dig! Skriker mor. Hon hatar mig verkligen. Mitt hjärta sjunker till botten av ett djupt hav. Varför är hon så här? Varför hatar hon mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag sjunker ner på golvet. Jag sitter på knäna och lägger mitt ansikte i händerna. Mor sparkar mig. Inte hårt, men det träffar på ett blåmärke jag fick tidigare idag när de från klassen över mig sparkade på mig. Jag kvider till. Mor fnyser och går in i köket.

 

-Grace! Felicity ska lämna oss! kvittrar hon. Jag hör ett lyckoskrik och hör hur Grace kommer inrusande i vardagsrummet.

 

-Äntligen! Vi kommer inte sakna dig, Felicity! Vi har alltid hatat dig! säger hon hånande till mig. Hon sparkar mig det hårdaste hon kan i min sida. Jag ylar av smärta och lägger mina händer över magen. SEIKE kommer springandes ner till oss med väskan över axeln.

 

-Vad händer? frågar han oroligt. 

 

-Vi säger hejdå, svarar Grace, hånler och sparkar mig sedan igen. Den här gången var det inte lika hårt, men det  gjorde ont ändå. SEIKE springer fram till mig, lyfter upp mig och sätter fart ut ur lägenheten.

 

-------------------------------------------------------------------------------------

Nu fick ni lite läsning c':

Vassågo! :'D