-Han sa att han var tvungen att fixa en sak och att jag skulle gå ut till er, svarade Seike. 

 

 

Plötsligt hördes ett mullrande från scenen. Ett piano kom utrullandes av två män. YOHIO gick bakom dem. Vi blev förvånade över att han gick upp på scenen igen.

★YOHIOs POV★

Jag gick ut på scenen bakom männen som rullade ut det vita pianot. Den här gången mådde jag inte illa. Den här gången var det annorlunda. Jag brydde mig inte om vad publiken tyckte om mig. Jag brydde mig bara om Amanda. Kärleken i mina drömmar.

Männen frågade vart jag ville ha pianot. Jag pekade på mitten av scenen. En annan man kom bärandes på en pianopall. Han ställde den vid pianot.

Männen gick av scenen och jag satte mig på pallen. Jag lät mina fingrar glida lätt över tangenterna. Sedan började jag spela. Eftersom att det inte fanns något annat instrument, eller någon annan som kunde spela den här låten, fick jag spela och sjunga den själv.

Jag började sjunga.

From the time we met

you were dear to me

Though seasons keeps on changing

in my memories

The night sky which I gazed into

would never seem to end

Even then you woke me up with a smile

 

Now I can't erase

the image of your face

Screaming out your name

with every beat of my heart

 

Can you see the stars?

You're so close, but still so far

Can you feel my voice breathing life into you?

 

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

 

En varm bris svepte in över scenen och blad från körsbärsträden flög genom luften. Jag fortsatte.

 

If I fade away

Then will you search for me?

If "someday" don't exist

then will you wait for me?

This time I'll hold you tight

so we won't have to part again

In your eyes I saw your heart reach out for me

 

No matter how we try

our love will never die

Endless nights of crying

were all just for you

 

Somewhere in between

reality and dream

Can you feel my tears falling down on your skin?

 

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

 

Solen började gå ner och det fortsatte att blåsa.

Lonley nights won't last forever

Until we meet again

we'll always be together

 

Sakura

hear your falling blossoms whisper in the air

Every night, I embrace you through your sorrows

Namida

doesn't matter how much I try to forget

Those moments where like flowers to me

 

Now I can't erase

the image of your face

Screaming out your name

with every beat of my heart

 

Can you see the stars?

You're so close, but still so far

Can you feel my voice breathing life into you?

 

Sakura, falling. Så hette låten. Sakura, falling.

Publiken satt alldeles tysta. Alla satt ner och bara stirrade. De gillade det inte. Men jag brydde mig inte. Det ända jag brydde mig om var Amanda. Jag tittade in i hennes ögon. Hon ställde sig upp. Hennes ansikte såg annorlunda ut. Jag kunde inte slita blicken ifrån henne.

Hon började gå. När hon kom ur mitt synfält sänkte jag blicken och började gråta.

Jag hade aldrig gråtit mycket tidigare, men den här tjejen hade fått mig att gråta tre gånger på lika många dagar. Jag var förvånad över hur mycket en person kan förändra ett helt liv.

Tårarna rann ner för mina kinder och landade på mina byxor. En hand lades på min axel. Jag hoppade till av överraskning. Jag vände mig om och såg att Amanda tittade på mig. Hon stod där och bara tittade på mig. Jag ställde mig upp.

-Det där var.., började hon. Hemskt, avslutade jag hennes mening med i mitt huvud.

-Obeskrivligt bra, avslutade hon. Jag blev chockad. Hon kysste mig länge. Publiken började applådera.

-Jag trodde.., sa jag, oförmögen att avsluta meningen.

-Du borde inte tro så mycket, svarade hon och log. Jag tittade på hennes leende. Hennes vackra leende. Varje gång hon log, så kunde jag höra änglarna sjunga. Jag tog hennes hand.

-Jag älskar dig. Väldigt mycket, sa jag.

-Jag älskar dig också. Du är det bästa som någonsin har hänt mig, svarade hon. Jag kan inte beskriva hur mycket det betydde när det kom från henne.

Vi gick av scenen, hand i hand, och gick tillbaka till Seike och Emma. Seike lade sina händer på mina axlar och tittade djupt in i mina ögon.

-Du är en av mina bästa vänner. Jag vill inte tappa bort dig någonstans här inne, sa han och pekade på sitt huvud. Jag log. Tårarna glänste i hans ögon. Han drog mig till sig och kramade om mig. Han bad om att jag skulle stanna med honom. Jag besvarade kramen. Mitt svar var ja. Jag tänkte aldrig lämna honom, Amanda, Emma eller någon annan i Seremedy.

★Emmas POV★

När YOHIO spelade… Det är omöjligt att beskriva hur det såg ut. Han satt där uppe på scenen som en ängel medan sakurabladen virvlade omkring i luften. Det var en onaturligt vacker scen, som jag trodde bara fanns på film.

Alla de här veckorna hade varit som en film för Amanda och YOHIO. En romantisk film. En dröm. Vilken tjej skulle inte vilja ha Amandas liv?
Det hade varit ganska romantiskt för mig och Seike också. Men Amanda och YOHIO är oslagbara.

Dagarna gick snabbt, och det var snart dags att åka tillbaka hem till Sverige. Jag ville inte åka ifrån Seike, men tanken på att han snart också skulle komma hem, fick mig att ge med mig. Men… han bodde ju i Stockholm…

-Hejdå.., viskade jag i Seikes öra. Tårarna for ner för mina kinder. Vi kramade varandra hårt.

-Jag älskar dig. Kom ihåg det, sa han till mig. Jag nickade. Vi släppte taget om varandra och han gav mig en kyss innan jag gick igenom säkerhetskontrollen. Jag vinkade till honom från andra sidan. Han vinkade tillbaka.

Jag satte mig i väntsalen och väntade på att planet skulle boardas. Jag tog fram min mobil. Amanda hade skickat ett sms. Jag öppnade smset.

”Hejdå, Emma! Hade hon skrivit.

”Jag kommer sakna dig också! Men jag kommer och möter dig på tågstationen i Sundsvall i övermorgon.<3” skrev jag till svar. Innan hon hade svarat sa en kvinna i högtalarna att det var dags att boarda planet.

”Jag måste stänga av mobilen nu, jag ska gå ombord. Men jag skriver till dig när jag har kommit av planet!” skrev jag snabbt och skickade till Amanda. Jag stängde av telefonen, tog mina väskor och gick mot utgången.

När jag hade gått ombord, satte jag mig på min plats. Jag satt vid ett fönster. Jag tittade ut genom fönstret medan flygvärdinnorna hade ”säkerhetsuppvisningen”, som jag kallade det. Sedan somnade jag.

-Ursäkta mig, fröken, men vi är i Stockholm nu, sa en flygvärdinna. Jag tittade mig nyvaket omkring. Jag nickade och spände upp säkerhetsbältet. Jag tog mitt handbagage och gick ur planet.

-Gud vad skönt att vara tillbaka i Sverige! sa jag till mig själv och sträckte på mig. Solen höll på att gå ner och det var ganska kyligt.

Jag gick igenom tullen, hämtade min väska och gick ner till ”Arlanda express” tågen.

Jag åkte med tåget till Stockholm centralstation. Där bytte jag tåg till SJ snabbtåg till Umeå. Jag skulle av på Sundsvall C. Jag satte mig ner och tog det lugnt ett tag. Jag tog upp min mobil och satte på den igen. Ett nytt sms från Amanda. Innan jag öppnade det tog jag fram mina hörlurar och stoppade i dem i min telefon. Jag satte på en av Seremedys låtar, closure. Det hade alltid varit min favoritlåt.

Jag öppnade Amandas sms.

”Ha en bra resa! Ses snart igen! :)” Jag log.

”Nu sitter jag på tåget till Sundsvall. Ses i över morgon. :)” skrev jag till svar. Sedan lutade jag mig bakåt och blundade. Seremedys låtar var alltid bättre när man gjorde så.

★Amandas POV★

Det plingade till i min mobil. Ett sms.

”Nu sitter jag på tåget till Sundsvall. Ses i över morgon. :)” Det var från Emma. Jag log och lade ifrån mig mobilen.

Jag, YOHIO och Seike satt på deras hotell och såg på film på Seikes dator. Jag hade checkat ut från mitt hotell en dag tidigare. Jag sov på hotellet YOHIO och resten av Seremedy bodde på så att jag kunde vara med YOHIO och de andra så mycket som möjligt innan jag skulle hem till Sverige igen.

Jag satt uppkurad i soffan med mitt huvud lutat mot YOHIOs axel. Seike satt på andra sidan av YOHIO.

-Jag vill ha popcorn! utbrast Seike plötsligt.

-Gå och köp lite då, svarade YOHIO och skrattade.

-Pausa filmen då, sa Seike och reste sig upp. YOHIO pausade filmen och lade datorn på Seikes plats. Seike tog på sig sina skor och sin jacka och öppnade dörren.

-Glöm inte Coca Cola! skrek jag efter honom innan han gick ut. Han smällde igen dörren bakom sig.

-Vad ska vi göra medan Seike är borta? Frågade YOHIO. Jag ryckte på axlarna.

-Jag vet inte, vad tycker du? svarade jag. YOHIO tänkte efter ett tag.

-Vet du vad vi borde göra? frågade han och log ett brett leende.

-Nej, vadå? frågade jag och kollade upp på honom.

-Vi borde göra en video om oss. En video där vi berättar om allt som har hänt oss under året för att ha som minne när vi blir äldre! sa han. Jag sken upp i ett leende.

-Bästa idéen någonsin, svarade jag. YOHIO reste sig upp.

-Vänta här, jag kommer snart, sa han och gick ut ur rummet.

När han kom tillbaka hade han en kamera och ett stativ i händerna. Han log mot mig och ställde upp stativet. Han satte på kameran och började spela in.

★YOHIOs POV★

Jag började spela in filmen. Jag hade mitt ansikte nära kameran och log mot den. Amanda började skratta bakom mig.

-Sluta spexa med ditt fina leende, YOHIO, sa hon. Jag vände mig om och räckte ut tungan åt henne. Jag satte mig ner i soffan bredvid henne. Vi satt tysta ett tag. Sedan brast vi ut i skratt.

-Hur ska man börja en sådan här video? frågade Amanda och kollade på mig. Jag log mot henne.

-Vi kan väl börja så här.., sa jag och kysste henne. Efter en liten stund vände jag mig till kameran.

-Påminnelse till mig själv i framtiden: Kyss Amanda oftare! sa jag. Hon började skratta.

I ungefär en kvart satt vi och berättade om hur vi träffades och om Japanresan, sedan kom Seike tillbaka.

-Oj, nu kommer Seike tillbaka! Nu ska vi se på film, äta popcorn och dricka Cola. Påminnelse till mig själv i framtiden: Börja aldrig dricka alkohol. Man kan ha roligt utan det, sa Amanda och log mot kameran. Sedan gick jag fram och gjorde v-tecknet mot kameran och stängde av. Amanda började skratta.

-Vad höll ni på med? frågade Seike. Vi log mot honom.

-Vi skapade ett minne, svarade Amanda. Seike log.

-Ska vi fortsätta se på filmen nu? frågade han och höll upp en påse popcorn och en flaska Coca Cola.

-Ja, kom och sätt dig! svarade Amanda.