-God morgon, svarade jag även fast jag inte hade sovit.

-God morgon? Klockan är halv två! sa Seike. Jag spärrade upp ögonen och smällde igen dörren.

★Amandas POV★

När YOHIO hade klivit upp för att öppna dörren somnade jag om direkt. Jag vaknade strax därpå när YOHIO ruskade om mig.

-Amanda! Amandaaa! Vakna! Klockan är halv två! sa han. Jag öppnade ögonen och såg YOHIOs vackra, gröna ögon stirra in i mina.

-Äntligen! sa han. Jag reste mig upp ur sängen och tog upp kläderna från igår.

-Har vi bråttom? frågade jag.

-Ganska, svarade han.

-Vart ska vi? undrade jag. Han log hemlighetsfullt.

-Det får du se, svarade han.

-Okej.., sa jag och vände ryggen mot honom. Jag tog av mig nattlinnet och drog på mig mitt svarta linne.

-Jag går på toaletten, sa han. Jag nickade och fortsatte att klä på mig.

När jag var klar tog jag på mig min jacka och skor och väntade på att YOHIO skulle bli klar.

-Du kan gå ut, jag kommer snart! ropade han från badrummet.

-Okej! ropade jag tillbaka och gick ut genom dörren. Emma och Seike satt utanför dörren och väntade.

-Äntligen! sa Emma när hon såg mig. Jag log.

-Förlåt att det tog så lång tid, sa jag.

-Det gör inget. Vet du vad vi ska göra? Seike vägrar berätta något, frågade hon.

-Nej, YOHIO vill inte heller säga vad vi ska göra, svarade jag. Seike log hemlighetsfullt.

Efter en liten stund kom YOHIO ut ur rummet. Han hade en svart skinnjacka, rosa byxor, silvriga skor och stora solglasögon på sig.

-Ska vi gå? frågade han. Seike nickade och reste sig upp. Emma reste sig också. Seike och Emma tog varandras händer och följde efter YOHIO som gick först. Jag gick längst bak och gjorde mitt bästa för att följa med i deras takt.

När vi kom ut på gatan svängde de höger mot en tunnelbanestation.

Jag hamnade ungefär fem meter bakom Emma och Seike som pratade och pratade. Ingen lade märke till att jag hamnade bakom. När de gick ner till tunnelbanan stannade jag där uppe för att se när de märkte att jag var borta.

Efter ungefär tjugo minuter blev jag trött på att vänta. Jag tog fram min mobil och ringde till Emma.

Sju signaler gick. Hon svarade inte. Han var antagligen för upptagen med Seike för att bry sig. Mina tårar började rinna. Jag var van att vara ensam, men det här… Min bästa vän struntar i mig. Och värst av allt: Min pojkvän brydde sig inte om att jag var utanför. Det var ju ett trevligt sällskap.

Jag testade ringa till YOHIO. Efter fem signaler svarade han.

”AMANDA?! VART ÄR DU?!” skrek han i telefonen. Det lät som om han grät.

-Jag.., började jag men jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Seike tog luren.

”Emma och YOHIO är hysteriska. De gråter båda två. Vart är du?” frågade han.

-Jag är vid tunnelbanestationen närmast hotellet, svarade jag.

”Okej, vi kommer och hämtar dig.” sa han. Jag hade inte lust att förklara för YOHIO och Emma då. Jag var tvungen att lugna ner mig först.

-Nej, Seike. Bara du. Snälla, bad jag. Jag visste att han inte skulle be om en förklaring.

”Okej…” svarade han.

-Hejdå, sa jag och lade på. Jag satte mig ner på gatan med ryggen mot en husvägg. Människorna som gick förbi mig tittade konstigt på mig, men jag brydde mig inte.

Efter ungefär en kvart kom Seike upp från tunnelbanan. Jag ställde mig upp. Han gick fram till mig och kramade om mig.

-Vill du åka nu på direkten eller ska vi vänta en stund? frågade han.

-Kan vi stanna en liten stund till? undrade jag.

-Visst, svarade han. Jag satte mig ner mot husväggen igen. Jag var tvungen att rensa mina tankar och bli lite starkare innan jag träffade dem igen. Seike satte sig bredvid mig och strök mig över ryggen.

-Du behöver inte svara, men varför stannade du? frågade han efter en liten stund.

-Ni hade så roligt och ni brydde er knappt om mig. Jag trodde det aldrig skulle hända med er, men så hände det, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, svarade jag utan att tveka.

-Det var verkligen, verkligen, inte meningen, sa han. Jag gav honom ett svagt leende.

-Jag vet. Det är bara jag som är konstig, sa jag. Han log.

-Kan vi gå nu? frågade jag.

-Ja, jag tror att de börjar bli lite oroliga igen, svarade han och skrattade lågt. Jag log. Vi reste oss upp och gick ner i tunnelbanan.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såja! Nu har jag internet och jag har laddat min dator! Ska försöka att inte glömma sladden den här gången. c':