-Ett år.., svarade han.

 

   Svaret gjorde ont. Jag kunde inte leva utan honom i ett år?! Hur skulle jag kunna gå till skolan när han inte var där? Han tittade på mig med sorgsna ögon.

   - Måste du åka? frågade jag. Jag började gråta.

   - Ja, svarade han. Han la sig på sängen.

   - Jag måste verkligen. Jag har inte varit där på jättelänge och det är ju där jag har min karriär.., sa han. Jag kröp upp på sängen bredvid honom och han la armarna om mig.

   - Jag måste väl släppa dig då… Men kan du åtminstone försöka fixa in mig på en av konserterna så jag får träffa dig? Frågade jag

   - Jag ska försöka, sa han. Jag borrade in mitt ansikte i hans klänning. Han tryckte mig mot sig.

   - Jag kommer ju snart tillbaka! Sa han.

   - Det är inte snart nog! svarade jag. Jag insåg hur själviskt det lät.

   - Förlåt. Jag är så jävla självisk! Sa jag. Han skakade på huvudet.

   - Jag skulle också vara som du om du skulle åka ifrån mig, svarade Kevin. Min älskade Kevin, som skulle lämna mig.

 

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

 

   Elva månader senare irrade jag omkring på Arlanda för att hitta till gaten. Kevin hade inte kunnat ordna något, så jag sparade pengar och när jag hade tillräckligt med pengar köpte jag flygbiljetter till Japan, biljetter till Seremedys sista konsert i Tokyo och ett Backstage pass till konserten. Kevin visste förstås inget om det.

   - Ursäkta mig? Frågade en flicka som såg ut att vara i 15 års åldern.

   - Vet du vart gate 14 ligger? frågade hon.

   - Jag letar också efter den, svarade jag.

   - Kan vi leta tillsammans? Jag brukar irra bort mig ganska ofta, Frågade hon.

   - Visst. Jag heter Amanda, svarade jag

   - Emma, sa hon.

   Efter ett tag hittade vi gaten. Planet boardades klockan tio i tre och klockan var 14.20 då. Jag gick och köpte en dricka och lite godis till oss. Vi satte oss vid ett bord och pratade om vad vi skulle göra i Japan.

   - Jag ska se massor av turistattraktioner och äta en massa sushi! Sa Emma uppspelt. Jag log mot henne.

   - Vad ska du göra? frågade hon

   - Jag ska träffa min pojkvän, svarade jag.

   - Aha, bor han i Japan eller? frågade hon.

   - Ja, det kan man säga, svarade jag.

”Nu boardas DY7812, Gate 14. DY7812, Gate 14, Now boarding.” Hördes en kvinnlig röst säga. Vi reste oss upp och ställde oss i boardingkön.

 

   - Amanda, Titta! Sa Emma. Jag rycktes ur min sömn. Hon pekade mot fönstret. Jag tittade ut. Det var mörkt ute, men mörkret lystes upp av ljuset från gatlyktor, bilar, reklamskyltar och skyskrapor. Jag tappade hakan av åsynen.

   - Wow... Tokyo är verkligen vackert på kvällen, sa jag. Emma nickade uppspelt.

   - Vilket hotell ska du bo på? Frågade hon.

   - Shinjuku Washington Hotel, tror jag det var, svarade jag.

   - Skojar du? Jag också! halv skrek hon.

   - Seriöst? Då slipper vi bo ensamma! Sa jag och skrattade. Hon skrattade också.

   

   Två timmar senare satt vi i en taxi.

   - Shinjuku Washington Hotel, please, sa jag till taxichauffören. Vi spände våra bälten och lutade oss tillbaka.

   När vi kom fram till hotellet bestämde vi oss för att gå upp på våra rum och packa upp och sedan skulle jag gå till Emmas rum så skulle vi äta middag tillsammans.

   Vi checkade in och gick till våra rum. Jag hade rum 321 och Emma hade rum 481. Vi skildes åt vid våning 3 där jag skulle av.  Emma skulle upp en våning till. Jag letade rätt på mitt rum och gick in.  Det var inte så stort.  Tapeterna var vita och heltäckningsmattan var röd. En enkelsäng stod längs väggen. Det fanns ett badrum med en toalett, badkar och en dusch.

   Jag började packa upp sedan bytte jag om. Jag satte på mig ett tight blått linne, en svart jeansväst, svarta och blårandiga knästrumpor, svarta shorts och ett par svarta tygskor. Jag flätade mitt hår och flätade in en blå slinga i den. Sedan tog jag på mig min jacka och gick ut genom dörren. Jag började gå mot hissen men när hissdörrarna öppnades stod Emma redan där.

   - Vad gör du här? Frågade jag.

   - Du tog ju så lång tid på dig! Svarade hon. Jag gick in i hissen och ställde mig bredvid henne. Vi började prata om japanska kändisar.

   - Vem är den bästa japanska sångaren då? frågade hon

   - YOHIO, svarade jag snabbt.

   - Ja, han är bra, men Seike från Seremedy då? Han är så söt och han äger på att sjunga! Sa Emma.

   - Ja, han är också bra, svarade jag. Emma log.

   - Vill du veta vad jag ska göra imorgon då? Frågade hon uppspelt.

   - Ja vadå? Frågade jag.

   - Jag ska gå på en Seremedy konsert! Nästan skrek hon.

   - Jag ska backstage på den konserten, sa jag och skrattade. Hon tappade hakan. Sedan började hon skrika och hoppa.

   - Lyllo dig! Skrek hon.

   - Jag kanske kan få in dig också, sa jag försiktigt. Hon stannade upp och tappade hakan. Sedan började hon skrika och hoppa igen.

   - Ta det lugnt, Emma! Sa jag och skrattade medan jag höll för öronen. 

 

♥-------------------------------------------------------------------------------------------------- ♥

   

   Jag och Emma satt hela kvällen och pratade, på en restaurang, om hur vi skulle ta oss till konserten, hur roligt det skulle bli och så vidare. Klockan 21.32 bestämde vi oss för att gå tillbaka till hotellet och sova. Hon var överlycklig över att få följa med. När vi kom fram till min våning gick hon av med mig.

   - Tack. För allt. Du är den bästa vän jag någonsin haft, sa hon. Hon kramade om mig länge.

   - Jag tycker om dig också, gå och lägg dig nu, imorgon kommer bli en stor dag, sa jag. Hon tittade upp på mig. Något var annorlunda med hennes ansikte, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hon nickade och log. Hennes stora, isblå ögon sken av lycka.

  - Okej, sa hon och gick in i hissen igen. Jag gick in till mitt rum. När jag skulle ta av mig tröjan för att sätta på mig mitt nattlinne kände jag en blöt fläck vid det högra nyckelbenet. Det var där Emma hade sitt ansikte när hon kramade mig. Hon grät…