-Vad fan höll du på med?! skrek han åt mig.

 

 

 

Jag tittade ner på golvet.

-Jag.., jag vet inte… Snälla förlåt mig, Seike.., bad jag. Han skakade på huvudet.

-Nej, YOHIO, Jag förlåter dig inte så lätt den här gången! Du vet vad jag tycker om att skoja om sådant! skrek han.

-Ja, jag vet… men.., började jag, men Seike avbröt mig.                                            

-Så varför gjorde ni det? skrek han åt mig. Plötsligt blev jag förbannad och reste mig upp.

-Dra inte in Amanda i det här! Det var min idé, lämna henne utanför det här! skrek jag till honom. Han blev chockad.

-Visst, men ge mig en förklaring! svarade han, nu i normal samtalston. Jag satte mig ner på stolen igen och han satte sig på sängen.

-Jag vet inte varför jag gjorde det, sa jag. Han ställde sig upp igen. Han gick fram och tillbaka i rummet. Jag blev stressad av det, men jag sa inget.

-Ibland förstår jag mig inte på hur du tänker! Du vet om att jag hatar det, men ändå så gör du det! skrek han, fortfarande vankande av och an.

Jag reste mig upp och ställde mig framför honom så att han inte kunde fortsätta gå.

-Slå mig. Jag vet att jag gjorde fel. Jag vet att du vill slå mig, så gör det, sa jag. Han granskade mig noga.

-Jag tänker inte slå dig, muttrade Seike. Efter en stund satte han sig ner på golvet i skräddarställning och tittade ner på sina fötter. Jag satte mig på knä bredvid honom.

-Jag blev så orolig.., viskade han. Jag såg en tår rulla ner för hans kind.

-Jag vet… förlåt mig, svarade jag. Jag lade en arm runt hans axlar och han begravde sitt huvud i sina händer.

-Jag tänker inte förlåta dig än.., svarade han. Jag nickade.

-Amanda...? frågade jag.

-Redan förlåten, svarade han.

Jag tittade på klockan. Halv två.

-Ska vi fortfarande ge dem överraskningen? frågade jag. Han tittade upp på klockan och sedan på mig.

-Ja, svarade han. Utan några fler ord reste vi oss upp. Han tog på sig sina ytterkläder och tog med sig Emmas jacka, sedan gick vi till Amandas rum.

★Amandas POV★

-Så vadå… Tänker du lämna mig? frågade jag. Emma skakade på huvudet.

-Nej! Jag sa bara att.., svarade hon

-Jag vet vad du sa, muttrade jag. Hon tittade ner i marken, som om hon skämdes.

-Förlåt mig, sa hon.

-Nej, det är mitt fel, du ska inte säga förlåt, svarade jag och kramade henne. Hon besvarade kramen.

-Hörni! Klä på er, vi ska dra, ropade YOHIO genom dörren. Jag tog på mig jackan och skorna. Emma tog på sig sina skor, hon tog inte med sig sin jacka hit. Hon log ett vackert leende och så gick vi ut.

-Här, sa Seike och log ett svagt leende. Han räckte fram Emmas jacka till henne. Hon tog emot den.
Det syntes att Seike hade gråtit. Jag kastade mig runt hans hals.

-Förlåt.., sa jag.

-Det är okej, sa han. Jag släppte honom och såg att han log brett. Men jag visste inte om det var ett riktigt leende eller inte.

Vi gick i rask takt mot tunnelbanan. Den här gången hamnade jag inte efter.
Jag och YOHIO gick hand i hand bakom Emma och Seike.

-Det här ska bli kul, sa Seike.

-Ja, svarade YOHIO. Det blev en väldigt pinsam tystnad.

-Kan ni berätta vart vi ska? frågade jag, i ett försök att bryta tystnaden.

YOHIO och Seike kollade varandra i ögonen. Det var första gången jag såg att de kollade på varandra sedan imorse.

-Nej, svarade Seike.

-Inte än, sa YOHIO och log. Seike log också. Sedan gick vi i tystnad.

Tågvagnen var full med folk, så vi fick klämma ihop oss för att få plats.

När vi var framme var klockan två. Den senaste halvtimman hade vi spenderat åt att åka tunnelbana. Mina ben var stela av att stå stilla så länge.

-Vart ska vi nu då? frågade Emma.

-Vi ska åka mer tunnelbana, svarade YOHIO. Jag stönade.

-Kan ni inte berätta vart vi ska? frågade jag. YOHIO och Seike skakade på sina huvud. Vi satte oss ned på en bänk och väntade på att nästa tåg skulle komma.

Plötsligt började ”SKYLiMiT” spelas. Det kom från min mobil. YOHIO började le.  Jag tog mobilen och kollade vem det var. Folk brukade aldrig ringa till mig. Jag spärrade upp ögonen när jag såg vem det var.

-Vem är det? frågade YOHIO.

-Det… Det är min… Pappa.., svarade jag. Jag hade inte pratat med min pappa på flera år, och jag hade inte lust att göra det nu heller. YOHIO höjde på ögonbrynen.

-Ska du svara? frågade han. Jag tittade på namnet på skärmen. Sedan nickade jag. Jag svarade med en skakig röst.

-Hallå?

”Hej, Amanda! Det är pappa!” svarade pappa. Jag gick en bit ifrån YOHIO och de andra för att få vara ifred.

-Jag vet, sa jag. Det blev en pinsam tystnad. Han började skratta pinsamt.

”Jag ville bara höra hur det var med dig.” sa han. Han lät inte full.

-Jag mår bra, svarade jag.

”Vad bra!” sa han. Det blev en pinsam tystnad igen.

”Jag har slutat dricka, om du undrar.” sa han.

-Jag bryr mig inte längre, svarade jag, dels för att jag verkligen inte brydde mig och dels för att jag inte ville prata med pappa mer.

”Men du… Jag förstår om du är arg på mig, men jag har förändrats! Jag har inte varit full på 4 månader nu! Snälla, ge mig en andra chans!” bad han. Jag försökte hålla mina känslor i styr, men jag kunde inte hålla tillbaka raseriet som grodde i mig.

-Jag har redan gett dig för många chanser! Och varje gång så har du svikit mig! Jag vill inte ha dig i mitt liv längre! skrek jag åt honom. Det blev tyst i andra änden ett tag.

”Kan jag komma hem, så kan vi prata om det här, ansikte mot ansikte?” frågade han

-Först och främst, så är det inte ditt hem längre. Och jag är inte hemma, svarade jag.

”Vart är du då?” frågade han.

-Jag är i Japan, med min underbara blivande man och lever det underbara livet, utan dig! Skrek jag. Det där om ”blivande man” var kanske inte sant, men jag ville att han skulle veta att jag inte behövde honom längre. Det blev tyst. När han inte svarade så lade jag på luren.
Några ensamma tårar rullade ner för min kind. Jag torkade bort dem innan jag gick tillbaka till YOHIO, Seike och Emma.

-Vad var det där om? frågade Seike. Jag började berätta om hur min pappa svek mig när mamma hade dött.

-Och nu vill min pappa börja leva tillsammans med mig igen.., avslutade jag. De blev tysta ett tag. En ensam tår rullade ner för min kind. YOHIO torkade bort den med sin tumme. Jag log ett svagt leende mot honom.

Tåget rullade in till plattformen. Vi ställde oss upp och gick ombord. Det var lika trångt som på förra tåget.

-Hur länge ska vi stå på det här tåget? frågade jag. Seike kollade på sin mobil.

-Klockan är halv 3 nu, så i en halvtimme till, svarade han. Jag suckade djupt.

När vi äntligen var framme hade jag så ont i mina ben att jag ville sätta mig ner på golvet och vila. Men YOHIO drog mig vidare.

-Kom igen, vi är snart framme! sa han för att uppmuntra mig. Jag suckade, och gick efter så snabbt jag kunde.

När vi kom ut ur tunnelbanestationen sken solen starkt och det var ganska varmt ute. Jag sträckte på mig innan YOHIO började dra oss mot en park. När vi kom fram förundrades jag över det jag såg.