-Vart ska du? frågade han.

-Till min psykolog, svarade jag utan att tänka efter. Jag tittade ner i golvet och började rodna.

 

 

-Okej, ses på tisdag då, svarade han oberört. Tack, Kevin! Just det. Vi hade studiedag på måndagen. Jag tittade upp och nickade. Han började le. Sedan sprang jag ut ur hans rum tog på mig skorna.

 

-Hejdå, sa han. Jag log mot honom, öppnade dörren och skyndade mig ut.

 

-Ursäkta att jag är sen! sa jag andfått till min psykolog, David.

 

-Du verkar glad idag. Har det hänt något roligt? frågade han medan jag ställde ner väskan och tog av mig jackan.

 

-Ja, det kan man säga, svarade jag och försökte andas normalt igen.

 

-Vad har hänt då? frågade han när jag inte fortsatte. Jag övervägde att berätta sanningen eller slänga fram en lögn. Jag bestämde mig för att berätta sanningen.

 

-Idag på skolan träffade jag en ny kille som var jätterolig och snäll! Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket i hela mitt liv! Han heter Kevin och vi skolkade hela dagen bara för att prata med varandra! sa jag och log med hela ansiktet. David tittade mig i ögonen.

 

-Det låter som att du har blivit kär i honom, sa han. Jag blev chockad över hans svar. David brukade aldrig prata om kärlek eller något som rör det området eftersom att det påminde mig för mycket om min mamma.

 

-N-nej? stammade jag osäkert. Jag kunde inte bli kär. Det var omöjligt! Nej! Det kunde bara inte vara så!

 

-Jo, svarade David. Resten av min tid hade vi ett obekvämt samtal om kärlek och jag förnekade länge att jag var kär i Kevin.

När jag kom hem den dagen lade jag mig på sängen och frågade mig själv om jag verkligen var kär i Kevin. Jag kämpade emot och förnekade det. Men tillslut gav jag upp. Jag var kär i Kevin. Jag kunde inte förneka det längre.

 Två dagar gick utan att jag gjorde något annat än att ligga på sängen och tänka på Kevin, med avbrott för att sova, äta och gråta. Jag hade aldrig varit kär förut. Jag visste inte vad jag skulle göra eller säga till honom när vi träffades nästa gång.

På måndag morgon tog jag fram datorn och skaffade Facebook. Jag sökte efter Kevin Rehn Eires. Han kom upp direkt. Jag skickade en vänförfrågan. Han accepterade nästan direkt.  Han skrev något i chatten.

 

Kevin: Hej Amanda!

 

Du: Tjaoo!

Kevin skriver…

Jag väntade på att han skulle skriva klart.

 

Kevin: Kan du komma över senare?

Nej! Jag var inte redo för att träffa honom än!

 

Du: Nej, sorry! Har typ feber tror jag…

Jag ville inte ljuga för honom egentligen, men jag var tvungen.

 

Kevin: Åh nej! Krya!

 

Du: Tack. Tror nog jag kommer till skolan imorgon ändå.

 

Kevin: Haha, ok. Hejdå, måste sticka!

 

Du: Hejdå!

Jag stängde av datorn och gick och duschade. Sedan gick jag och lade mig igen. Jag försökte intyga mig själv att jag skulle vara redo att möta honom dagen efter. Det var jag också.

Tisdagen gick jättebra, även fast jag var lite nervös i början så släppte det efter att vi hade umgåtts lite.

Veckan gick snabbt. Varje dag satt vi och pratade mellan lektionerna och allt eftersom, växte mina känslor för honom.

På lördagen bestämde jag mig för att berätta om mina känslor. Jag loggade in på Facebook. Kevin var online.

 

Du: Hej!

 

Kevin: Hej på dig du.

Ett tag visste jag inte vad jag skulle skriva.

 

Du: Jag har jättetråkigt…

 

Kevin: Haha, jag med. Vill du komma över?

 

Du: JA.

 

Kevin: Kom då.

 

Du: Redan på väg.

Jag stängde ner datorn, klädde på mig och gick ut.