- Jag älskar dig så mycket YOHIO, säger jag och sätter mig upp för att krama honom. Han omfamnar mig och pussar mig på huvudet medan jag lyssnar på hans hjärtas rytm. Det är en av fördelarna till att vara kortare än YOHIO.

   - Hör du mitt hjärta? frågar han.

   - Ja, svarar jag.

   - Det slår för dig, säger han. Jag ler och gäspar sedan. Hur mycket är klockan? Jag tittar på väckarklockan på nattygsbordet bredvid sängen. Klockan är nio.

   - Är du trött? frågar YOHIO. Jag nickar och känner hur ögonlocken börjar falla igen. YOHIO lägger sig ner med mig fortfarande i hans famn.

   Jag fortsätter att lyssna på hans hjärtslag medan mina ögonlock blir tyngre för varje sekund som går.

   - Godnatt, min ängel, hör jag YOHIO säga innan jag glider in i en djup sömn.

   Nästa morgon vaknar jag, fortfarande med huvudet på YOHIOs bröstkorg, av att YOHIO viskar i mitt öra.

   - Hanna... Vakna! Jag rynkar på mina ögonbryn och muttrar. YOHIO fnissar lite och petar på mig.

   - Vakna nu! säger han.

   - Jag är vaken! säger jag trött och tjurigt. Jag är inte direkt någon morgonmänniska. YOHIO börjar skratta åt mig. Han flyttar mitt huvud till kudden och sätter sig sedan upp. Jag betraktar honom bakifrån. Hans hår är rufsigt och hans tröja är skrynklig.

   Han vänder sig om mot mig och ler. Jag ler tillbaka.

   - Ska du inte ta och kliva upp? frågar YOHIO. Jag nickar och sätter ned fötterna på golvet. Kylan från golvet går igenom mina strumpor och en rysning går igenom min kropp. Jag ställer mig upp och går till YOHIOs sida.

   - Är du hungrig? frågar han. Min mage kurrar till. Han skrattar och jag börjar rodna.

   - Jag tar det som ett ja, säger han och ler.

   Jag tar hans hand och tillsammans går vi ned till matsalen. På bordet står mat. Men något saknas. Marmeladen, sylten, osten, juicen... inget av det står på bordet. Det är inte så att jag är kräsen, det brukar alltid stå på bordet i vanliga fall.

   Jag tittar på YOHIO för att se om han märker samma sak. Han tittar tillbaka på mig. Han har också märkt det.

   - Håller det på att ta slut på mat? frågar jag. Han rycker på axlarna.

   Vi är de första att komma till matsalen, så vi sätter oss ned bredvid varandra ochh börjar äta. Vi åt inte lika mycket som dagarna innan, eftersom vi misstänkte att vi snart skulle vara utan mat.

   När vi har ätit oss mätta och är på väg att gå, hör vi fotsteg utanför matsalen. In kommer Julia med SEIKE i släptåg. Han har en skamsen och trött blick. Julias ögon utstrålar ilska men jag anar en tår i ögonvrån.

   - God morgon, säger YOHIO till dem.

   - God morgon, svarar de i kör.

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt att jag är sen och för att det blev så kort! Hoppas ni gillar kapitlet! c: