Jag kramar honom hårdare och känner hur mitt hjärta slår snabbare. Tårar rullar ned för mina kinder. 

   - SEIKE .., börjar jag, osäker på om jag kommer kunna avsluta meningen.

   - Ja?

   - Jag tror jag ... älskar dig .., fortsätter jag. SEIKE släpper sakta min hand och jag drar bort mina armar från honom. Han vänder sig sedan om.

   - Hanna ... Du kan inte göra så här mot mig, säger han. Jag blir förvånad.

   - Vad då? frågar jag. Jag backar ett steg.

   - Du får inte leka med mig så här. Du hör hemma med YOHIO. Du skulle bara ångra dig med mig. Jag skulle inte kunna se på dig utan att känna skuldkänslor, svarar han.

   - Men jag vill vara med dig! gnäller jag.

   - Nej, Hanna, det vill du inte, säger han lugnt och tittar mig i ögonen. En hel massa olika känslor bubblar upp i mig, och allt slutar med tårar som rullar ned för mina kinder. Jag vänder mig om och lämnar SEIKE, i hopp om att aldrig behöva se honom igen. 

   YOHIO. Jag måste hitta YOHIO.

   Många tankar far igenom mitt huvud när jag letar efter YOHIO. Jag skyller allt på SEIKE, det var han som skapade den känslomässiga situationen, och han vet sen förra gången, att jag är väldigt känslig för sådana tillfällen. 

   Utan förvarning kommer Julia ner, skrikandes några oförståeliga ord. Hon rusar fram till mig och fortsätter skrika andfått.

   - Julia! Lugna ner dig! säger jag högt genom hennes skrik. Hon slutar skrika och börjar hyperventilera istället. Jag gör allt för att få henne att lugna ned sig och förklara vad som har hänt. Tillslut lyckas jag.

   - YOHIO ... YOHIO är .., börjar hon.

   - Är vadå? frågar jag otåligt. 

   - Skadad, död, jag vet inte! svarar hon, irriterad och stressad. En tår rinner ned för hennes kind och jag förstår genast att detta är allvar. 

   Med de snabbaste stegen jag någonsin tagit, springer jag upp för trappan och in till rummet som Julia, som sprang efter mig, pekar på. 

   - YOHIO!? skriker jag när jag kommer in i rummet och ser honom ligga på golvet. Han rör sig inte ... Han rör sig inte ... HAN RÖR SIG INTE!?

   - YOHIO! skriker jag ännu en gång, denna gång börjar jag snyfta okontrollerbart. Även fast jag snyftar som en galning, så böjer jag mig ner och lägger örat nära hans mun för att höra om han andas.

   - Andas han? frågar Julia oroligt.

   - Käften! fräser jag åt henne och fortsätter lyssna noga. Jag hör inget. Ingenting.

   För att vara säker på min sak lägger jag huvudet på hans hjärta. Ingenting där heller. Jag börjar flämta och snyfta ännu mer, osäker och rädd. Vad ska jag ta mig till?!

   Jag försöker lugna ned mig och tänka. Det första jag kommer att tänka på är mun mot munmetoden. Men var det inte något annat man skulle göra innan det? Tänk, tänk, TÄNK!

   - Kom igen nu, Hanna, du vet det här, muttrar jag för mig själv.

   Ja! Just det! Hjärtkompressioner!

   Utan att tänka mer på vad jag ska göra, börjar jag göra 30 kompressioner och två inblåsningar. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Julia säger åt mig flera gånger att sluta, att hoppet är ute. Men jag vägrar ge upp.

   - En gång till! säger jag målmedvetet. Jag tänker inte förlora YOHIO! Julia ber om att låta honom gå, men jag vägrar ännu en gång.

   Jag börjar med kompressionerna igen. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 ... 

   - Ring 112 på min mobil, den ligger i min bakficka! uppmanar jag samtidigt som jag håller räkningen i huvudet.

Hon kommer fram till mig och tar ut mobilen ur min bakficka medan jag börjar med de två inblåsningarna.

   - Ingen teckning! säger Julia. Paniken börja komma tillbaka till mig, men jag fokuserar på mitt arbete och stänger ut ångesten.

   - Försök igen! skriker jag åt henne. Hon lyder mig och slår nummret igen.

   - Hej, jag skulle behöva en ambulans till ett hotell i Tärnaby, säger hon plötsligt. Hon kom fram! Snyggt jobbat, Julia. 

   - Det är en kille ... han andas inte, fortsätter hon. Jag fortsätter med mitt arbete.

   - Hon gör det nu.

   - I ungefär fem minuter.

   - Okej ... Hanna, hon säger att vi ska ge upp .., säger Julia till mig. Men precis när hon har avslutat meningen börjar YOHIO hosta och sedan börjar han andas som vanligt igen. Jag lyssnar på hans hjärta. Det slår igen. Jag suckar av lättnad. Sedan börjar jag gråta. Jag sätter mig på sängen i rummet och gråter ut medan Julia förklarar läget för henne i telefonen. 

   - Ja, hon lyckades! förklarade hon lyckligt och jag kan se hur hon också börjar gråta. Det blir tyst en stund.

   - Okej.

   - Ja, jag gör det, vänta. Hanna, kolla om han har några ytliga skador, säger hon till mig. Jag kan inte göra annat än att nicka. Jag sätter mig ner på golvet, bredvid YOHIOs huvud. Han tittar på mig med trötta ögon och försöker le. Han är likblek. Jag känner på hans huvud och känner ett sår på baksidan av hans huvud. Jag tar bort handen och upptäcker en hel massa blod. Jag visar handen för Julia.

   - Han blöder rejält från bakhuvudet, säger hon till kvinnan.

   - Okej, jag gör det. Hejdå, snyftar hon och lägger sedan på. Till min förvåning börjar hon ta av sig sin tröja. Jag börjar rodna smått.

   - Hanna, lyft upp honom försiktigt och lägg honom på sängen, instruerar Julia mig. Tursamt nog så är YOHIO inte så tung, så jag klarar uppgiften ganska lätt, även fast mina armar är alldeles slöa av utmattning från alla hjärtkompressioner.

   Julia går fram till YOHIO och binder sin tröja hårt runt YOHIOs huvud.

   - Gå och hämta SEIKE, och börja sedan gräva bort all snö från framdörren, säger hon sedan. Utan några invändningar gör jag som hon säger. Hon verkar ha vett i sig.

   Jag springer till stället där jag lämnade honom, och mycket riktigt så sitter han kvar där. 

   - SEIKE, kom, jag behöver din hjälp, säger jag och han reser sig upp.

   - Du, förlåt .., börjar jag, men jag avbryter honom.

   - Inte nu, YOHIO är skadad och vi måste grava fram en utgång, säger jag.

   - Va?! Vad har hänt?! frågar han ängsligt.

   - Men kom nu, vi måste skynda oss! De kommer säkert snart! halvskriker jag upprört. Han nickar underlägset och följer efter mig till ytterdörren.

   Som tur är så går dörrarna inåt, så det är ganska lätt att få upp dörren.

   När vi har öppnat dörren ser vi hur mycket snö det är. Det är ungefär 160 cm snö. Dörren är 230 cm hög, så man kan se solljuset som vi så länge har saknat.

   Vi börjar gräva uppifrån och ned och efter tjugo minuter har vi kommit sex meter. Det betyder att det bara är en meter kvar till vägen. Jag börjar gräva ursinnigt och på bara två minuter så har vi kommit ut i det fria. Äntligen!

   Ungefär en minut senare kommer en ambulanshelikopter för att hämta YOHIO. 

   Jag förklarar läget för en av sjukvårdarna medan vi går in till YOHIO och Julia med alla grejer. De hämtar YOHIO och går ut med honom. Innan de åker iväg så kysser jag honom och säger åt honom att vi ses på sjukhuset i Umeå.

   - Tack, Hanna, säger han till mig. Sedan åker de.

 

~ 5 veckor senare ~ 

 

Jag och Hanna sitter på en alldeles för fin restaurang i Stockholm och äter. Vi firar att jag lever. Jag fattar inte riktigt vad det är att fira, men Hanna insisterade, så jag tänkte att detta skulle vara den perfekta tidpunkten.

   Hanna och jag har haft lite problem, hon har berättat om henne och SEIKE och vi har pratat igenom det. Och jag blev arg. Men hon förväntade sig inget annat än det, så vi lyckades tillslut reda ut allting.

   Hur som helst så vill jag inget annat än att vara med Hanna. Hon är min själsfrände.

   - Så jag gick fram till henne och sa ..,

   - Hanna, avbryter jag.

   - Förlåt, pratar jag för mycket igen? frågar hon och skrattar. Jag skakar på huvudet och tittar nervöst ned på mina händer som skakar.

   - Nejdå.., får jag ur mig.

   - Vad är det? Har det hänt något? frågar hon oroligt. Jag skakar på huvudet och ler snett. Min hand glider ned i fickan på min kostym och tar försiktigt upp den fyrkantiga lådan. Hon tittar nyfiket på mig. Jag reser mig upp från stolen och går ned på knä på golvet bredvid henne. Hon ser storögt på mig.

   - Hanna. Jag vet att vi bara har dejtat i en månad eller två, men jag känner redan att du är det bästa som har hänt mig och jag vill spendera resten av mitt liv med dig vid min sida. Jag älskar dig, Hanna. Vill du gifta dig med mig? frågar jag. Mina händer skakar när jag öppnar den lilla lådan med ringen i. Ringen har en relativt stor diamant på sig och inuti guldringen står det ingraverat: Vi klarade oss igenom Heartbreak Hotel. 

En tår rullar ned för hennes kind.

   - Ja, YOHIO. Det vill jag.

 

 

 

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Tackar tackar! c'8

Det var slutet på Heartbreak Hotel. Jag vet att det blev lite dåligt skrivet i mitten, men jag var tvungen att skynda mig för att mamma och pappa tjatar hela tiden om att jag måste stänga av datorn och jag blev frustrerad. (Badass och satt uppe ändå c':< )
Men hoppas ni gillade Heartbreak Hotel! Jag vet redan vad nästa novell ska handla om! Jag är jättespänd inför den och jag hoppas att ni ska gilla den lika mycket som jag gör!