Ensamma dagar, ensamma nätter.

   Jag har fått ta ledigt från skolan ett tag. På grund av depression, säger de. Men jag är inte deprimerad. Är inte, har aldrig varit. De vill bara att jag ska vara hemma så att jag slipper all denna mobbningen. De tror att jag också kommer ta självmord på skolan.

   Ja, det stämmer. Ron tog självmord på skolan. Han stod på sin bänk när han sköt sig, det var i alla fall vad läraren sade till mig.

   Hur som helst. Jag är inte deprimerad. Bara ledsen och arg.

   När jag äntligen får komma tillbaka till skolan är allt normalt igen. Det har kommit en ny kille till klassen som har tagit Rons plats som mobboffer. De fortsätter mobba människor, trots att de just har gjort så en människa har tagit sitt eget liv ... Oj, vad dumma de måste vara. Någon har nog ätit upp deras hjärnor. Jag fnissar när jag tänker den tanken, men återgår sedan till den seriösa delen.

   Killen, som ser väldigt feminim ut, står i ett hörn med händerna framför ansiktet, i ett försök att skydda sig själv mot slagen som kommer då och då från tjejerna som hörnat honom.  Jag vet inte ens vad de heter, även fast de går i min klass. Har aldrig brytt mig heller.

   Eftersom jag hatar att se någon bli mobbad så går jag fram till tjejerna.

   - Har ni några problem med honom, eller? frågar jag oberört, även fast ilskan bubblar inom mig. De vänder sig mot mig och lägger armarna i kors. Killen, som jag nu ser har klänning, sätter sig ner på golvet och skakar.

   - Ser du inte att han har klänning på sig?! Han är ett freak, precis som din kompis var! svarar hon som står närmast mig. De har alltid varit ganska rädda för mig. Mest för att jag är längre än de. Och jag ser väl ganska läskig ut med mitt långa, havsblåa hår och min blick som någon har beskrivit med "kall som is".

   - Och? frågar jag lika oberört. De svarar inte.

   - Om ni inte har någon bra anledning, så stick! fräser jag. De tittar surt på mig, men sedan går de.

   Jag sätter mig ned vid killen.

   - Kan du ta bort händerna? frågar jag mjukt. Han tar sakta bort dem. Hans eyeliner och maskara har börjat rinna, men annars ser han bra ut. Han blöder inte, menar jag. 

   -  Kom så fixar vi till dig, säger jag med ett leende. Jag reser mig upp och räcker ut handen för att hjälpa honom upp. Han lägger sin hand i min. Den är varm och len. 

   - Tack .., kraxar han när han har ställt sig upp, och harklar sig sedan.

   - Jag heter Sakura, säger jag.

   - Kevin, svarar killen.

   - Kevin, hm? Jag gillar det, säger jag och han börjar rodna. Han tittar ned i golvet och jag börjar skratta.

   - Förlåt, men jag behövde ett gott skratt. Särskilt nu .., säger jag och börjar komma bort från konversationen.

   - Hur som helst. Skulle vi fixa det där sminket? frågar jag och ler igen. Han nickar glatt och vi börjar gå mot toaletterna.