- Förlåt mig Julia! Snälla förlåt mig! ropar jag efter henne. Jag ångrar mig så fruktansvärt mycket. Jag gillar inte ens SEIKE, inte på det sättet. Jag kryper efter henne.

   Julia stannar och tittar bakåt på mig. Jag sätter mig ner och tittar på henne.

   - Jag gillar inte ens SEIKE på det viset. Jag var förvirrad och visste inte vad jag gjorde, säger jag.

   - Och varför blev du så förvirrad då? frågar hon och fnyser. Jag tittar på mina händer som jag har lagt på mina knän.

   - SEIKE... SEIKE sa till mig att han... älskade mig, säger jag tyst. Jag kunde se hur Julias min gick från sur, till förvånad och sedan smärtad. Hon fortsätter att krypa och jag följer efter henne.

   - Förlåt mig, säger jag.

   - Det är inte ditt fel! Det är SEIKEs jävla fel! säger hon högt. Hon klättrar in genom fönstret igen. Jag gör samma sak.

   - Säg nu ingenting till YOHIO, då kommer han aldrig vilja ha dig tillbaka. Tro mig, säger hon och tittar på mig. Jag nickar och sedan kramar jag om henne. Det här måste kännas fruktansvärt. Det gör det för mig.

   Vi stänger fönstret och går ut genom dörren. Jag går åt vänster i korridoren, mot YOHIOs och mitt rum. Julia står kvar på samma ställe. Jag vänder mig om för att titta vad hon håller på med. En tår rullar ner för hennes kind och sedan börjar hon gå åt andra hållet. Jag har säkert förstört hennes liv eller något...

   Jag vänder mig om och fortsätter gå med blicken sänkt.

   - Förlåt mig, Julia, viskar jag för mig själv. Det gör ont att göra någon annan illa.

   - Vad ska hon förlåta dig för? frågar en röst framför mig. Jag tittar upp och ser att YOHIO står ett par decimeter ifrån mig. Jag vacklar bakåt av förvånelse.

   - YOHIO! Jag... Eh... Jag råkade göra illa henne, det var inte meningen förstås, svarar jag. Det är ingen lögn, jag förvrängde bara sanningen lite.

   - Mår hon bra? frågar YOHIO oroligt.

   - Jadå... Hon mår bra.., svarar jag och ler skakigt. 

   - Hur mår du? frågar han och lägger sina händer på mina axlar. Jag funderar på att berätta hur jag egentligen mår, eller om jag ska dra till med en lögn. 

   - Jag mår bra, säger jag med ett stort leende. Han ler och kramar om mig.

   - Hur mår du på riktigt, Hanna? frågar han med en viskning.

   - Inte bra. Inte bra alls, svarar jag. Han släpper mig och tar min hand istället. Han går mot vårat rum och jag följer med.

   När vi kommer in i vårat rum, kastar jag mig i sängen och känner hur några tårar kommer.

   - Så, berätta för mig. Vad har hänt? frågar YOHIO. Och så började jag berätta om vad som skedde inne i SEIKEs rum och inne i snögrottan. Jag undviker att berätta om att Julia hade sagt att jag inte skulle berätta för YOHIO om vad som hade hänt.

   Han ser så söt ut där han sitter och lyssnar på min historia.

   - Jag slår vad om att Julia sa att jag skulle lämna dig om du berättade det här för mig, säger YOHIO när jag är klar. Jag nickar.

   - Jag skulle nog ha gjort detm också, om du hade varit någon annan. Men saken är den att jag älskar dig för mycket för att göra något sådant mot dig. Det är ju nu du behöver mig som mest, eller hur? säger han med ett varmt leende. Jag börjar skratta. All denna oro och ängslan som fanns inuti mig försvann. Jag älskar honom. Mer än något annat.