Felicity reser sig sakta upp från sängen i vilorummet. Hon vinglar till lite så jag tar ett språng fram för att stötta henne. Hon ler tacksamt mot mig och sedan börjar vi gå. Vi går hem till henne.

När vi står utanför dörren börjar Felicity skaka av skräck.

   - Ta det lungt, ingenting kan hända när jag är här, säger jag och kramar henne. Hon slutar skaka lite och spänner av. Jag släpper henne och tar hennes hand. Hon tar ett djupt andetag och sedan ringer hon på dörrklockan.

   - Kom in! kvittrar hennes mamma och Felicity öppnar dörren. När Felicitys mamma ser att det är Felicity som kommer, mörknar hennes blick. Hon morrar något åt henne och jag tar tillfället i akt att gå fram till henne.
Hennes blick blir vänlig igen när hon ser mig.

   - Hej! Jag heter YOHIO, jag är Felicitys kompis, säger jag. Jag ler mot henne, trots att jag avskyr henne för det hon gör mot Felicity. Usch.

   - Åh! Hej! Jag heter Johanna, jag är Felicitys mamma, svarar hon och ler vänligt mot mig. Vi skakar hand med varandra och sedan går jag och Felicity upp till Felicitys rum. Vi sätter oss på sängen och startar en konversation.

   - Kyss mig, slinker det ur mig efter en stund. Hon fnissar lite och sedan kysser hon mig. Jag kysser henne tillbaka och lägger henne ovanpå mig. Jag vill ha henne. Min hand glider ner för hennes rygg till hennes rumpa. Där låter jag den ligga.

Plötsligt slås dörren upp och Felicitys lillasyster står i dörren. Hon stirrar på oss och vi stirrar tillbaka. Hon skriker på deras mamma. Jag spärrar upp ögonen. Nej. Inte hon...

Hennes mamma kom upprusande för trappen och in i rummet. Hon stirrar på min hand som ligger kvar på Felicitys rumpa. Sedan tar hon en bok och börjar jaga ut mig. Jag får en smäll över armen och rusar ut ur rummet. Jag vill stanna kvar hos Felicity och skydda henne, men hur ska jag skydda henne från sin mamma?
   - Om jag någonsin får se dig med Felicity igen så slår jag ihjäl henne! ryter hon efter mig. Jag springer ut ur lägenheten och ner för trapporna. När jag springer ut genom dörren rinner tårarna som floder ner för mina kinder. Men det gör inget. Regnet kommer för att rädda mig. Det kommer regna över brottsplatsen och skölja bort alla mina tårar. Men även fast mina tårar försvinner kommer jag aldrig bli hel. Jag vet vad som kommer hända. Jag kommer vara tvungen att lämna henne. För hennes eget bästa.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------

 

Nästa blir refrängen och det är sista i Songfictionen. c:

Kram! ^-^