- Hanna, jag... Jag... Jag älskar dig, Hanna! säger han högt. Jag öppnar munnen för att säga någonting, men ingenting kommer. Jag står där stum och chockad. SEIKE... älskar mig...

   - Jag vet att du har YOHIO och att du nog inte vill vara med mig... Men jag kunde inte hålla det för mig själv längre, inte om vi ska sitta fast här ett tag framöver, säger SEIKE. Mina knän blir svaga, men på något sätt lyckas jag gå till sängen och sätta mig bredvid SEIKE. Han tittar på mig med en sorgsen blick. 

   - Förlåt mig, säger jag. En tår rullar ned för min kind. SEIKE lägger en hand på min axel.

   - Förlåt för vad? Det var jag som rörde till allt, säger han. Fler tårar rullar ned för mina kinder. Jag torkar bort dem med min tröjärm och sedan tittade jag på honom. Plötsligt finns dem bara där. Hans läppar mot mina. De känns varma. Det verkar som om jag kysste honom, han sitter där med spänd kropp och uppspärrade ögon. Jag drar bort mig själv och reser mig snabbt upp.

   - Jag är så ledsen, säger jag innan jag vänder bort blicken och springer därifrån. Tårarna forsar ned för mina kinder men jag bryr mig inte. Inte alls. Mina ben springer, mitt hjärta ekar tomt och min hjärna är överfull av tankar. Jag vet inte vart mina ben för mig, jag tittar mig inte omkring.

   När mina ben slutligen stannar ser jag ett fönster framför mig. Utan att jag behöver tänka går jag fram och öppnar fönstret. Snön sitter kvar på sin plats. Jag börjar gräva i den relativt hårda snön. Jag gräver och gräver och gräver en gång med massa svängar, ända tills snön börjar bli röd. Mina händer är alldeles röda, jag har ingen känsel i dem och jag har fått en del sår av den hårda snön. Jag sätter mig ner och snyftar några gånger. Ett skrik bubblar upp från min mage. Jag låter det och alla mina känslor flöda fritt. Skriket kommer ut ur mig. Först som en darrig liten kvidning, sedan blir det starkare och starkare. Jag skriker så högt jag kan och avbryter endast skriket någon gång ibland för att snyfta och andas.

   När jag inte har något skrik kvar, sitter jag där med öm hals och snyftar och gråter.

   - Hanna? hör jag någon ropa. Jag svarar inte, fortsätter bara snyfta.

   - Hanna?! hör jag rösten ropa, nu lite närmare. Den kommer närmare och närmare. Tillslut var den alldeles bredvid mig.

   - Hanna... Vad har hänt? frågar hon. Julia sätter sig ner vid mig.

   - Julia, jag är ledsen.., säger jag. Hon tittar frågande på mig och ler.

   - Vad är du ledsen för? frågar hon. Jag ler en sekund men sedan kom tårarna igen.

   - Julia... Jag kysste SEIKE, säger jag och stönger mina ögon.

   - Du... Du... Kysste SEIKE? frågar hon. Jag nickar och hör sedan på när hon kryper iväg från min sida.

 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

SÅ, VARSÅGODA! ^-^

I tid och allt! :D

Haha, det här blev ganska känslofyllt för att jag inte visste vad jag skulle skriva. c':

Och förlåt för att det blev så kort.

Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)