Förra gången i Evolving MADness ~

-Okej, Felicity. Du finns till för en anledning. Den enda saken människan aldrig gör fel i är att föröka sig. Barn blir aldrig fel. Ingen människa på hela jorden blev fel, säger SEIKE till mig. Jag tittar honom i ögonen och ler. Sedan tar jag fram mitt block och börjar skriva.

"Tack så mycket, SEIKE, men om du ursäktar mig… Jag måste till skolan"

-Oj, ursäkta mig, säger han och släpper mina axlar. Jag ler mot honom och börjar gå igen.

-Du, Felicity? Frågar SEIKE. Jag stannar och vänder mig om.

-Vilken skola går du på? Frågar han.

"Kulturama"

-Jag ska också dit nu! säger han. Jag ler mot honom.

-Kan vi gå tillsammans? Frågar han. Jag nickar. Han ler och går ikapp mig.

SEIKEs POV

Vi går mot skolan i tystnad. Jag vet inte vad man ska prata om med en sextonåring som tror att hon är mindre värd än alla andra.

"Vad ska du göra på Kulturama?" frågar Felicity på sitt block.

-Jag ska undervisa i klasser om den visuella stilen, svarar jag. Hon ler och börjar skriva något igen.

"Kommer du undervisa hos gymnasieeleverna?" Frågar hon. Jag tänker efter ett tag.

-Jo, jag tror att förstaårseleverna på gymnasiet är de första som jag ska ha idag, svarar jag och ler.

"Då kommer du alltså till min klass. Och förresten! Du glömde säga vilket band du spelar i!" skriver hon.

-Just det! Jag spelar i bandet Seremedy, svarar jag. Hon börjar skriva på nytt.

"Helt okända för mig." Hon ler.

-Jo, vi är mest kända i Japan, svarar jag och ler tillbaka.

"Har du någon låt jag kan få lyssna på?" Jag nickar och tar fram min telefon.

-Här, säger jag och räcker fram ett par hörlurar till henne. Hon tar emot dem och stoppar in dem i öronen. Jag bläddrar igenom låtarna för att hitta den bästa av dem. Closure. När jag hittar den trycker jag på ”play” och höjer ljudet lite.

Vi går i tystnad i fem minuter. Jag trodde inte att hon skulle lyssna klart på hela låten. Men det verkar som att hon tänker göra det. När låten är slut, tar hon ut hörlurarna ur sina öron och ger tillbaka dem till mig. Sedan börjar hon skriva något i sitt block igen.

"Jag gillar den. Även fast det inte var min musikstil. Den har väldigt djup text, och man vill verkligen hjälpa dig. Jag älskar sådana låtar." Hon ler ett brett leende mot mig. Jag förstår inte hur denna tjej kan le. Hennes mamma slår henne. Om jag var hon, så skulle jag redan ha varit död för länge sedan.

Vi kommer närmare skolan allt eftersom tiden går. Hon tittar på sin klocka då och då. Hon verkar vara ganska stressad.

-Ta det lugnt vi hinner! Och om vi inte gör det, så säger jag att det var mitt fel, sa jag för att lugna ner henne. Hon skakar på huvudet och börjar skriva igen.

"Det är inte så lätt för min del. Läraren kommer skicka ett meddelande till min mor och säga att jag var försenad på grund av dig. Då kommer hon slå mig. Mycket. Och det blir säkert extra slag eftersom att jag pratade med dig från första början." Jag tittar på Felicitys ansikte. Hennes kind intygar att hennes mamma verkligen skulle göra något sådant mot henne. Jag förstår mig verkligen inte på hennes liv och hur hon orkar med det.

För att skingra både mina och hennes tankar lite grann så greppar jag hennes hand och börjar springa med henne. Först blir hon överrumplad av min rörelse och snubblar fram, men återfår sedan balansen och springer bakom mig. Jag börjar göra hoppla steg och snart hör jag fnitter bakom mig. Jag vänder mig om och tittar på henne samtidigt som jag fortsätter att springa.

-Ser jag rolig ut när jag springer tycker du? frågar jag. Hon nickar och skrattar. Jag räcker ut tungan åt henne och vänder mig om igen. Till min förvåning står en lyckstolpe mitt framför mig. Jag tvärstannar, men inte tillräckligt snabbt. Jag krockar i lyckstolpen och faller bakåt. Som tur är hinner jag ta emot mig med mina händer. Felicity kommer fram till mig, som sitter omtumlad på marken. Hon försöker kväva sitt skratt men lyckas inte så bra. Sedan räcker hon ut en hand för att hjälpa mig upp.