Mitt hjärta dunkar snabbt. Alldeles för snabbt. Jag borde nog sakta ner lite, men allt jag gör är att höja farten. Snabbare, snabbare och ännu snabbare. Det hjälper mig att hålla smärtan borta. Det är ju klart... Smärtan finns ju egentligen inte, det är bara jag som fantiserar fram den, eller hur?
Jag menar... Det är ju bara min pappa som har dött. Jag har inte något att vara ledsen för. Det finns barn som har det värre än jag.
Det är i alla fall vad mina klasskompisar säger. Och jag måste ju tro dem, eller hur?
Den så kallade "smärtan" finns där hela tiden. Det gör så ont i hjärtat hela tiden. Jag försöker skratta, le, skämta... men allt som kommer är tårar.
Löpningen är ett sätt att stänga ute smärtan och få lite lugn och ro.
Åh... Jag heter Hanna förresten och jag är 16 år gammal. Mitt liv har varit bra. En gång i tiden. Allt har förändrats nu förstås. Pappa dog ju. Nu bor jag tillsammans med min mamma och min lillebror i en lägenhet i Vallentuna. Det enda som egentligen håller mig vid liv är YOHIO och Seremedy.
Nå ja, åter till historien.
Jag springer och springer. Inget kan stoppa mig.
- Hanna! Det är mat! förutom kanske det då.
- Kommer! ropar jag till min mamma. Jag saktar in löpbandet till det stannar helt. Sedan byter jag om till nya kläder. Mamma och min lillebror sitter vid matbordet och äter när jag kommer ner.
- Vad har du gjort? undrar min lillebror. Jag sätter mig matt ned på en stol.
- Vad brukar jag göra? frågar jag till svar. Jag tar för mig av maten. Stuvade makaroner med köttbullar. Inte förrän nu märker jag att jag är utsvulten. Jag kastar glupskt i mig maten och börjar ösa upp en till portion när jag märker att mamma sitter och gråter.
- Mamma? Vad är det? frågar jag oroligt. Hon bara skakar på huvudet och torkar bort tårarna. Jag släpper sleven, går runt bordet och kramar om henne bakifrån.
- Berätta nu, mamma, säger jag. Hon stryker mig på kinden.
- Det är bara det att... Ni växer upp så fort.., säger hon.
- Vad får dig att säga det? undrar jag.
- Tidigare idag kom det en kille och knackade på... Han ville prata med dig, men jag sa att du var upptagen. Han kommer tillbaka vid sju sa han. Och jag visste inte ens att du hade pojkvän, svarar hon. Jag släpper henne och tittar på klockan. Halv sju. Men vem kan det vara? Ingen av killarna i min klass är intresserad av mig... Tror jag. Jag springer ut ur köket och in i badrummet. Kläderna kastar jag av mig och sedan ställer jag mig snabbt i duschen.
När jag har duschat klart torkar jag mig, virar in mig i en handuk och sedan springer jag till mitt rum för att byta om. Jag bestämmer mig för att ha på mig en svart klänning med vita katter på, svarta strupbyxor och några färgglada armband.
Precis när jag har fått på mig alla kläder så ringer det på dörren. Jag springer till dörren och öppnar den sakta. Utanför dörren står... Vänta, det här kan inte vara sant! Utanför dörren står YOHIO! En livs levande YOHIO! Han bara står där och rodnar. Vi står där tysta och stirrar på varandra ett tag.
- Hej.., börjar han och kollar sedan på en lapp, Hanna. Jag öppnar munnen men jag vet inte vad jag ska säga.
- Ah... Jag... Öh... Hej.., svarar jag förvirrat. Vad gör han här? Han skrattar lite.
- Du undrar säkert varför jag är här... Det är så att du har vunnit en tävling, säger han.
- Vad då för tävling? frågar jag förvånat.
- Öh... Vi på Ninetone Records har haft en tävling mellan alla som prenumererar på "YOHIO newsletter", svarar han.
- Och vad har jag vunnit? undrar jag. Han ler mot mig.
- Du har vunnit en resa till fjällen med mig! svarar han.
- Jaha.., svarar jag. Trevligt. Jag ska till fjällen med... med... med... YOHIO! Herregud, Herregud, Herregud, Herregud, jag ska till fjällen med YOHIO! Jag ska till fjällen med YOHIO!
- Jag ska till fjällen med YOHIO! skriker jag lyckligt. YOHIO börjar skratta. Han skrattar och skrattar... Jag börjar rodna.
- Förlåt.., säger jag. Han slutar skratta och ler mot mig.
- Du är söt när du rodnar.., säger han. Självklart så börjar jag rodna ännu mer.
- När ska vi åka då? frågar jag för att byta samtalsämne.
- Nu! svarar han. Jag höjer på ögonbrynen och springer in i mitt rum igen. Jag packar alla möjliga sorts kläder i en stor resväska. Klänningar, jeans, mjukisbyxor, långärmade tröjor, T-shirts, underkläder, strumpor, kortbyxor och knästrumpor av olika slag blir kastade i väskan.
Jag stänger väskan och börjar gå ut ur rummet men just innan jag ska gå ut kommer jag på att jag glömt det viktigaste.
- Mister Teddy! säger jag. Jag lägger upp väskan på sängen igen och rotar igenom min garderob.
- Vart är du någonstans..? mumlar jag för mig själv. Till slut hittar jag honom under en gammal kartong. Jag tar fram honom och kramar honom.
Mister Teddy är en nalle som jag fick när jag var tre år gammal. Han följde med vart jag än gick ända till jag fyllde tio. Då fick han bara följa med när jag sov över hos någon. Men de sista åren har jag inte sovit över hos någon, så han har fått ligga i garderoben.
Jag reste mig upp och gick fram till väskan. Dragkedjan gled lätt upp när jag drog i den. Sedan lade jag ner Mister Teddy i resväskan och drog igen dragkedjan.
Jag tog upp resväskan ännu en gång och gick ut ur rummet.
När jag kommer ut i hallen står YOHIO fortfarande i dörren. Han pratar med mamma. Åh nej.
- Jag visste inte att Hanna hade en pojkvän.., säger mamma. Detta börjar bli lite pinsamt. Jag går snabbt fram till YOHIO och puttar ut honom genom dörren.
- Hejdå mamma, jag kommer hem snart, puss. Ring mig. Hejdå, säger jag och smäller igen dörren.
Jag ska till fjällen med YOHIO.
Tack för att du tar dig tid
att kommentera mitt inlägg :)
