Jag hör hur klassrumsdörren öppnas. Jag torkar bort tårarna och tittar upp. Vår lärare kommer in i klassrummet.

-Åh! Du är redan här! säger hon när hon ser SEIKE. Han tittar på henne och ler.

-Ja, jag blev guidad av en elev, säger han och slänger en blick mot mig. Jag ler ett litet leende åt honom.

-Nå, ska vi börja lektionen då? frågar våran lärare och slår ihop sina händer. Ingen svarar och hon suckar.

-Som några av er kanske redan vet, så är det här SEIKE, börjar våran lärare. SEIKE reser sig upp och vinkar lite. Hans blick far igenom hela klassen innan den stannar på mig. Han börjar le. Jag börjar rodna och sänker blicken en aning.

-Du kan väl starta lektionen då? Frågar vår lärare.

-Ja. Det är jag som är SEIKE som sagt. Jag är 22 år och spelar i bandet Seremedy. Jag är här för att prata lite om den visuella stilen, säger han och ler mot hela klassen. Vissa tittar nyfiket på honom, vissa bryr sig inte och vissa ser ut som om de ska svimma. De brukar väl lyssna på Seremedy, antar jag.

-Jag tänkte att det första ni ska få göra är att dela upp er i par och diskutera om vad ni tror den visuella stilen är för något, sa han. Några delar in sig i par väldigt snabbt.

-Hur många är ni i klassen förresten? Frågar SEIKE.

-Tjugoen, svarar vår lärare. Han nickar. Vid det här laget sitter alla redan två och två. Alla förutom jag då, förstås. SEIKE kommer fram till min bänk och lutar sig över min bänk.

-Jag antar att du får ta och prata med mig då, säger han med ett leende. Jag nickade och log ett svagt leende. På något vis hade början av den här dagen fått mig deppig. Jag vet dock inte varför.

-Är det något fel? Frågar SEIKE. Det måste synas att jag är ganska deppig. Jag skakar på huvudet.

-Okej. Säg till om det är något, säger han. Jag ler tacksamt åt honom.

-Nå, sätt igång och skriv nu! säger han och ler mot mig. Jag gör som han säger.

"Jag vet verkligen ingenting om den visuella stilen, men jag antar att det är en stil där texterna är väldigt djupa och mörka. Jag tror att utstyrseln inte betyder så mycket. Men det är bara vad jag tror." Jag hör hur han börjar fnissa lite lågt. Jag bytte blad och började skriva igen.